Therese Zetterberg

Ja herregud vad dagarna går. Lillgubben är nu 17 dagar gammal. Helt otroligt. Nyss satt jag här och klagade över svullna fötter och onda fogar =)

Just nu sitter lille-mannen här brevid i bilstolen (som är väldigt populär) och sover.

Vi har haft det ganska truligt med maten. Men nu hoppas jag vi är på rätt spår.
Lillen föddes ju 23:56 onsdagen den 14 juli. därefter fick vi vara kvar på BB tills på lördagen eftersom han inte ville äta. Då började vi med mellanlägg och allt funkade jättebra så vi fick åka hem. På läkarkontrollen, utskrivningen från BB på tisdagen hade han gått ner från 3972 g till 3680 g. Vi fick fortsätta amma varannan timme för att han skulle gå upp i vikt. På fredagen var det dags för koll på BVCdå hade han ökat 240 g i vikt på bara några dagar och allt verkade vara frid och fröjd. Vi kunde gå över till att mata ca var fjärde timme, när han själv ville äta helt enkelt. Det var jätte skönt. Det sliter ganska mycket både på honom och mig att mata varannan timme - han hinner ju aldrig sova klart. När vi sedan var på koll i onsdags så hade lillen gått ner i vikt =( Han hade gått ner 60 g. Inte bra. Vi fick order om att börja mata varannan timme igen och vi skulle in för en ny viktkoll igår. När vi åkte dit var vi rätt säkra på att han skulle ha gått upp i vikt igen men icke, ytterligare 40 g ner. Jag blev jätteledsen. Man vill ju att det ska fungera, både lillen och jag kämpade ju verkligen. Nu har vi dock fått börja ge tillägg efter varje amning, som fortfarande ges varannan timme. Och dessutom får jag pumpa ur brösten efter varje gång han ätit - ett helttidsprojekt helt enkelt. Tack och lov att Peter är hemma! Troligen så har lillen tungan ivägen när han äter så att en massa mjölk rinner på sidan - jag brukar bli väldigt blöt.

Nu känns det dock väldigt bra. Lillens magont har försvunnit. Han har haft en vecka med periodvis väldigt ont i magen - har vi trott. Han har grinat och varit helt otröstlig. Det har gjort så ont i våra hjärtan att inte kunna göra något. Men sen han började med tillägg igår så har han inte alls grinat så. Han har helt enkelt varit hungrig - och vi har trott att han haft ont i magen... Usch lillstackarn.

Nu är mammas hjärta lite lättare iaf. Huvudsaken att lillen mår bra. Vi kör på med matning varannan timme och hoppas det funkar bättre snart och att han kan äta sig mätt på brösten. Det jobbigaste är att behöva väcka honom varannan timme - det är inte lätt!! =)

Men vi har världens finaste lilla pojke i vårt liv och vi är lyckliga. Sen att bilen pajat är en bagatell som får lösa sig när det går. Han är vårt allt.

Troligen är namnet snart spikat - men inte riktigt än =)