Therese Zetterberg

22:a maj 2010

  



Midsommarafton 2010





En vecka innan Melker föddes (sitter som en flodhäst i skuggan)




Den senaste veckan har jag tänkt väldigt mycket på hur vi hade det för ungefär ett år sedan. På ett sätt blir jag så vemodig. Det var en så himla speciell tid. Förväntningar, spänning, längtan efter bebis och den där sista dagen på jobbet innan mammaledigheten, stolthet, trötthet, onda fogar, svällda ben och fötter samt en helvetes jävla värme (som det kändes då).

Att få mitt första barn, det kommer jag aldrig att få göra om - det är det som känns så vemodigt tror jag. Jag kände mig så speciell, utvald att få bära ett underbart och efterlängtat barn. När jag tänker tillbaka på de sista två månaderna innan Melker kom, så känner jag som att jag var det centrala i allas liv på något sätt. Alltså förstå mig rätt - jag tror inte att jag är mer speciell än någon annan. Men det kändes så för mig. Graviditeten, bebisen och väntan var ju det som upptog all min tid och det kändes på nåt sätt som att det måste ju vara så för alla andra också... Nä, det där var alldeles för svårt att beskriva (men huvudsaken är väl att jag fattar vad jag menar).

Vid många olika tidpunkter kommer de här tankarna till mig. När jag hämtar posten, när vi grillar, när det är soligt och varmt ute - ja i princip vad som helst kan "utlösa" dessa tankar. Jag tänker t.ex. på dagen innan Melker föddes när vi grillade i Kovland, hur det kändes då, hur jävulskt ont jag hade på kvällen när jag kom hem i rygg, ben och fötter efter promenaden till Ånäsparken. Tänker på att Peter då fixade ett varmt bad åt mig, drog in datorn till badrummet så jag kunde se Morden i Midsommer när jag badade och hur han fixade fika åt mig där jag låg som en flodhäst.

Det kanske är spänningen jag saknar mest. Spänningen gällande - när kommer bebisen, hur känns det att ha värkar, kommer jag att klara av att föda barn, kommer vårt älskade hjärta vara friskt och må bra.... 

 Ja, det kanske blir fler barn i framtiden och många av känslorna kommer säkert att finnas där då också - men det första barnet måste väl ändå vara speciellt på något sätt?













Det var nästan ofattbart att förstå att det var vår bebis som kommit ut.
När vi lämnade BB kände jag mig som en tjuv.... =)
Nu ska jag gå upp och smyggosa på lill-plutten som är det bästa i hela världen!

Lite bilder från vår älskade Melker Anderz Mattias dop i lördags.

Inbjudan vi skickade ut såg ut så här:





Innan:

                                  

Melker med farmor & mormor                        Jag med min söta lilla mormor



Melker kryper runt och gör av med lite energi innan det är dags!=)



Morfar, faster, farmor och mormor på väg till kyrkan!



Min snygga karl!

                        

Sara & Fredde                              Faster, gammelfarmor & farfar      
                                                  
 

    

Morbror


Kyrkan



  





     





Fika

 







--------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Pyssel till borden:

 
Häslningar som ska klistras in i Melkers dopalbum. Otroligt roligt att spara!



Servettskjortor



Småskor

 

Små vaser som vi hade på borden med blommor vi plockat här hemma



Godisburkar till kusinerna



Servettringar



Historien om hur Melker fick sina namn

Länge sedan jag bloggade riktigt nu. Inspirationen har inte infunnit sig. Den försvann med det tragiska som hände lilla Tindra. Många tankar har gått till henne, hennes familj och släkt. Jag har inte kunnat blogga för jag vet inte vad jag ska skriva helt enkelt. Det finns inga ord. Jag har inte så många läsare men om ni som läser vill hjälpa till så kan ni läsa om hur på Marias blogg

--------------------------------------------------------------------------------

Sista april spenderade vi hos Elin och Krister tillsammans med Henke och Lotta och barnen. En väldigt trevlig kväll med otroligt god mat och mycket surr innehållandes både allvar och mycket roliga saker. Haha, det roligaste var nog när Krister berättade om en tant han sövt ner (på jobbet) som trodde att han var 17 år. Hallå, jag har nyss sövt ner dig - tror du jag är 17 år och praktikant... Hon verkade inte ens orolig!=) Det var roligt att träffa Iris igen, det var så länge sedan sist. Där kan vi snacka om en dam som inte vet vad "blyg" är iallafall. Häftigt! Melker tyckte det var väldigt fascinerande med så mycket barn i början, han bara satt och tittade på alla och kände in läget. En rolig syn var också när en vuxen gick ut till grillen och lämnade ytterdörren öppen, då blev det "rusning" mot dörren. Melker kröp, Greta ålade och Ivar hoppade på rumpan mot sitt mål... Så charmiga de är! Jag var nykter och vi drog oss hemöver vid midnatt tror jag. Dagen efter var jag helt död. Kändes som att jag var bakis på riktigt. Kändes lite skumt med tanke på att jag var helt nykter - men trötthet känns väl ungefär likadant. Vi somnade nog inte förrän kl 2. Fy tusan. Vi gjorde inte många knop på söndagen kan jag säga.

Melker började få sin första tand förra veckan. Storkillen. Det som är lite tråkigt med det hela är att han börjat sova så väldigt dåligt. Nattningarna tar en evighet, om man jämför med tidigare. En kväll förra veckan när Peter jobbade eftermiddag så tog det 1 timme och 40 minuter. I måndags höll vi på i 2,5 timmar tror jag. Han har inte ro att lägga sig ner i sängen. Han ska stå, krypa och drar sig upp med hjälp av spjälorna hela tiden. Finns det spjälskydd som når ända upp till kanten? =) Vi har provat några olika metoder nu och det går väl lite bättre ibland. Han får iallafall inte sova efter kl 16 längre så han ska vara riktigt trött när det är dags för sängen. Men dessutom vaknar han av minsta lilla ljud, då måste han ställa sig upp och kolla och sen skriker han. Han har även börjat vakna under natten. Ja jag vet inte om det är bara tanden men kanske. Vi är ju väldigt ovana vid detta iallafall, han har ju sovit hur bra som helst förut, så tröttheten hos oss blir också större. Hoppas det är en övergående period.

Igår efter middagen började jag helt plötsligt må väldigt illa. Slutade med att jag kräktes en gång, fick lite feber och sedan dess har magen varit i uppror. Pappa ska komma hit på förmiddagen en sväng så att jag kan gå och vila med tanke på att jag sprungit på toa i natt. Vet inte hur det fungerar det där när den som är föräldraledig blir sjuk. Får den andre föräldern vara hemma då? Så är det en släng av magsjuka tro? Mamma blev orolig för att det skulle vara sorkfeber... Men det vet jag inte... Nu har jag iaf druckit 2 treo och snart ska Melker få sin gröt.