Therese Zetterberg

22:a maj 2010

  



Midsommarafton 2010





En vecka innan Melker föddes (sitter som en flodhäst i skuggan)




Den senaste veckan har jag tänkt väldigt mycket på hur vi hade det för ungefär ett år sedan. På ett sätt blir jag så vemodig. Det var en så himla speciell tid. Förväntningar, spänning, längtan efter bebis och den där sista dagen på jobbet innan mammaledigheten, stolthet, trötthet, onda fogar, svällda ben och fötter samt en helvetes jävla värme (som det kändes då).

Att få mitt första barn, det kommer jag aldrig att få göra om - det är det som känns så vemodigt tror jag. Jag kände mig så speciell, utvald att få bära ett underbart och efterlängtat barn. När jag tänker tillbaka på de sista två månaderna innan Melker kom, så känner jag som att jag var det centrala i allas liv på något sätt. Alltså förstå mig rätt - jag tror inte att jag är mer speciell än någon annan. Men det kändes så för mig. Graviditeten, bebisen och väntan var ju det som upptog all min tid och det kändes på nåt sätt som att det måste ju vara så för alla andra också... Nä, det där var alldeles för svårt att beskriva (men huvudsaken är väl att jag fattar vad jag menar).

Vid många olika tidpunkter kommer de här tankarna till mig. När jag hämtar posten, när vi grillar, när det är soligt och varmt ute - ja i princip vad som helst kan "utlösa" dessa tankar. Jag tänker t.ex. på dagen innan Melker föddes när vi grillade i Kovland, hur det kändes då, hur jävulskt ont jag hade på kvällen när jag kom hem i rygg, ben och fötter efter promenaden till Ånäsparken. Tänker på att Peter då fixade ett varmt bad åt mig, drog in datorn till badrummet så jag kunde se Morden i Midsommer när jag badade och hur han fixade fika åt mig där jag låg som en flodhäst.

Det kanske är spänningen jag saknar mest. Spänningen gällande - när kommer bebisen, hur känns det att ha värkar, kommer jag att klara av att föda barn, kommer vårt älskade hjärta vara friskt och må bra.... 

 Ja, det kanske blir fler barn i framtiden och många av känslorna kommer säkert att finnas där då också - men det första barnet måste väl ändå vara speciellt på något sätt?













Det var nästan ofattbart att förstå att det var vår bebis som kommit ut.
När vi lämnade BB kände jag mig som en tjuv.... =)
Nu ska jag gå upp och smyggosa på lill-plutten som är det bästa i hela världen!